VUXET ANSVAR

För länge sedan skrev jag
en serie barnböcker.
De gick under beteckningen
BusBöckerna.

Raben&Sjögren gav ut dem,
förstaupplagan av de två första var
10 000ex, andra upplagan 5 000.

Min tanke var att lära barn busa.
Fast med eftertanke.
Inte förstöra, mobba eller vandaliser.
Alla skulle kunna skratta efteråt,
även de drabbade.

Mitt favvobus var att sätta
GladPac över toan.

Jag anser nämligen att all utveckling
har sin grund i att någon
vågar överskrida en gräns.
Gå utanför ramarna.
Gå in på okänd mark
och testa.

En bekant formulerade sig spot on
om vad barnuppfostran är:
’Som vuxen måste vi visa var väggen står
och hindra barn från att springa in i den’

Och där kom jag då till dagen gnäll.

Jag blev till övermåtta bönhörd
när det gällde gränsöverskridande.

Vad som försvann
var vår markeringen av
var väggen står.

Och då menar jag vårt gemensamma ansvar.
Vi, vi alla som kallar oss vuxna.

En gång i tiden (före 1945)
fanns Ordning och Uppförande
med bland vitsorden i elevers slutbetyg.
De togs bort för att det
inte fanns något tydligt regelverk.

När jag växte upp i tidigt 50-tal
var det självklart att ALLA vuxna bidrog
till normskapandet:

Var grannens Uno ute och drällde
sent på kvällen 
kunde vilken vuxen som helst
säga åt honom att gå hem och lägga sig.
Till och med ta honom i örat
och leda hem honom till sina föräldrar.

Så kom -68 junket och alla flummiga tankar
om att barn fritt kunde komma fram till regler
om man bara gav dem utrymme.

Idag lever vi med resultatet av allt detta.

Vi vill att ’andra’ ska ta hand om det.
Dagis och skolan ska sätta gränserna
och överföra normer.
Samtidigt som en lärare inte får ta ett barn i örat
när gränsen överskridits.

Och vi ojar oss nu över att knappt tonåriga barn
är knarkkurirer och beställningsmördare.

Och blundar för att vi inte tagit
och tar
vårt gemensamma ansvar
som vuxengeneration.

Inte längre har civilkurage nog att ta Uno i örat
när han är ute och dräller.
För att vi är rädda för att få en kniv i magen.

Samtidigt som jag ser att merparten
av dagens barn
är kunnigare
och mer medvetna om sin omvärld
än vad vi i dinosarie-genarationen
någonsin varit
eller är.
Men som, dessvärre,
inte blivit tillräckligt skolade i
källkritik.
En sådan här gnällinlaga
skulle de troligen inte ens läsa.
Q