TÄNSTEKVINNANS SON

Jag är tjänstekvinnans son.
Och där upphör alla likheter med Strindberg.
Men jag inser att det i mycket har definierat mitt liv.

Häromdagen dök denna bild upp: Karpmans Triangel
Jag har sett den förut, men aldrig snappat namnet.
Och då polerna varit roterade på andra ledder.

Mor var som sagt en tjänsteande.
Tidigt i sitt liv inskolad att servera hos the up upper class.
Och den kunskapen såg hon som viktig att föra över till sin son – mig.
’Så du kan föra dig om du blir bjuden’
Att kunna föra sig var viktigt för henne.

Förutom att jag verkligen kan alla dessa udda regler
som styr umgänge i ’finare kretsar’
permanentade det känslan av att inte höra till.
Att ständig ha känslan av att bli avslöjad
som katten bland hermelinerna.

Senare i livet var jag ledare på ett skärgårdsläger.

Prästen i en av Stockhomsförsamlingar kombinerade skärgårdsseglingar
för barn upp till konfirmationsålder
med konfirmations läger.

Konfirmanddeltagarna rekryterades bland just dessa ’finare folk’s’ barn.
Med precis de postadresser som dina (och mina) fördomar säger.
Den tiden gav mig värderingar som präglat mig.

Dels att det är skillnad mellan skit och pannkaka.
Trots att urvalet ungdomar var tydligt sållat efter postdress
var det snabbt väldig tydligt vilka som tillhörd verklig överklass.
Gammal adel med anor.
Med ungdomar som visste sitt värde
genom generationers gener.
Utan självhävdelse, artiga, belevade.
Och sedan barnen till de nyrika;
Brats.
Som inte nog kunde framhäva hur viktiga de var
och vad deras far kunde fixa.
Repliker som ’Senast jag var i St. Moritz’
sagd inte för att belysa ett reseminne
utan för att framhäva att man minsann hade råd
att åka dit regelbundet.

Jag fick därför tidigt en synnerligen känslig radar
som piper gällt vid minsta antydan
till denna typ av härskarteknik.
Som underklassbarn vet jag
att det aldrig kommer bli min verklighet.

Prästen som var motor i detta läger
var även min konfirmationspräst.
Inte för att jag var mer religiöst lagd än andra barn vid denna tid.
När man var femton konfirmerade man sig.
Så var det bara.
Men han hade två grundteser i sin undervisning och sin praxis:
Slåss aldrig mot krafter du aldrig kan övervinna.
I hans fall exemplifierat av Naturen och Vädret.
Han ville lära ut den respekten i skärgården och på fjället;

Blåser det storm spelar det ingen roll hur rik din farsa är
eller vilka förfäder som slogs vid Poltava.

Idag skulle man säkert med modern företagsklyschor
översätta det till ’välj dina strider’.

Och det har präglat mig.

Mina grundelement som jag kan identifiera dem:

Jag är underklassbarn 
och väl medveten om det.

Att jag ska veta min plats.

Jag har lärt mig delar av utanverket
för att kamouflera detta faktum.

Jag kan lukta mig till bullies och härskartekniker.

Och jag är konflikträdd.
Kliver hellre ur triangeln än tar striden.
Jag blir alltför lätt offret.
Blir trampad på och åsidosatt.
Jag har många gånger blivit förbisedd
utan att ens vara tillfrågan, vilket skaver.

Jag är en doer.
Tar (oombedd) på mig uppdrag och uppgifter.
Några som bara jag ser behövs och måste göras.
Men också för att bli sedd, såklart.

Jag är kreativ.
Många ideer och många projekt
som aldrig avslutas eller kommer i mål.

Jag tror mig om att vara flexibel och ödmjuk.
Kanske är bristen på självhävdelse en del av konflikträdslan.

Som underklass har jag stor behov av 
att bli uppskattad och sedd.
I bland tar det sig uttryck i pladder.

Jag har lätt att knyta kontakt med människor,
åtminstone på pladdernivå.(Jamsa-med-nivå)

Jag har verkligt få djupa vänner.

Jag är ingen trogen typ.

En opportunist.

Och lättlurad.
I viss mån både auktoritetsbunden och auktoritetshatare
men skiter samtidigt i lagar och regler i stort.

Jag är lat. Och har låg självdisciplin.
Vilket bl a syns runt midjan.

Kort sagt, jag är jag; take it or leave it.

Q