TOOTSIE

Jag har just varit och sett Tootsie.
Rubricerad som musikalkomedi.
Fantastiska rollprestation, häftiga dansare,
inte fullt så häftiga eller minnesvärda sånger.
Och vad handlade det om?

Det eviga Han och Hon.
Och det vi envisas med att uppfatta som han och hon.
Den yttre apparationen.
För trots alla våra försök att låtsas
att Han och Hon inte har någon betydelse
så skrattar vi ändå åt vår oförmåga att
se insidan utan att förledas av utsidan.

Utsidan verkar få allt större betydelse,
trots lagar om könskvotering, kvinnorörelser
lattepappor och andra könsrollsframsteg.
TV-tablån är full av motsatssträvanden
med vältränade svärmorsdrömmar
som stöter på välpumpade, välmejkade tjejer.

Jag har en biologisk syn i botten:
Det finns en anledning till att vi ska tända
på vissa yttre apparationer.
Vi ska fortplanta oss och föra släktet vidare.
Det är grundmodellen.

Sedan har naturen själv stökat till det.
Det är inte fullt så enkelt.
Det finns en insida också.
Ett Jag.
Den som finns under skalet.
Vad denne har för preferenser i livet.
Det var hela kärnan i Tootsie.

Kvinnligt och manligt.
Vi kan orda hur mycket som helst
och hur länge som helst.
Om roller vi spelar
och masker vi döljer oss bakom.
Och vilka vi verkligen är
där innerst inne.

Att som vacker och välsminkat kvinna
och bli tagen på allvar för sitt intellekt.

Eller att som välpolerad och trendriktig hunk
och bli genomskådad som svin och skitstövel.

Visst, jag är mansgris.
Gillar stora tuttar.
Kul att titta på barnmaten,
men det är inte där verklig kontakt uppstår.

Det sker i ögonen.
Är det någon hemma?
Finns inget där är allt annat bara – utanverk.

Spoliler alert:
Slutscenen i Tootsie är två händer
som försiktigt närmade sig varandra.
Och gav oss hoppet om ett lycklig slut.
Slut.
Q