TIDNINGSBUDET

Jag läser morgontidning. På papper.
Distribuerad av någon underbetald person till min ytterdörr
tidigt varje morgon.
Det gör att mitt morgonbläddrande bland
gårdagens händelser och nya skandaler
också får mig att sända en tanke till min mor,
där hon nu numera vilar i sin himmel.
Mor var nämligen tidningsbud.
(vilar och vilar… det var inte riktigt hennes melodi.
’hamnar jag på Skogskyrkogården
vill de väl att jag ska upp och kratta’
sa hon alltid om livet efter detta)

Som son till ett tidningsbud 
är jag därför väl insatt i
ett tidningsbuds vedermödor.

Jag har t o m haft ett eget distrikt en sommar.

Följ med på en tur i den verklighet vi inte ens funderar på,
så länge vi får vår dagliga dos av nyheter, skvaller och korsord.
Vi som får den fysiska versionen, på papper.

Som nybliven änka med tre barn måste mor
snabbt hitta en kompletterande inkomstkälla.

Oron gjorde säkert att sömnen var lätt.
Hon stördes därför varje morgon av
muntert pladder på gatan utanför.
Två damer i livligt samspråk, skjutandes var sin
tom barnvagn. Tom barnvagn?
Vart var de på väg?
Halv fyra på morgonen?
Hon tog raskt reda på att de var tidningsbud
och på väg till sitt utlämningsställe i vårt kvarter.
’Morgonjobb. Bra, då kan jag jobba med annat på dan.’
resonerade kanske min mor.

Hon fick ett distrikt ca 1 km från hemmet.
32 portar x 3 trappor.
Och en helvetes massa portnycklar.
Och en bunt tidningar som kunde väga uppåt 20 kg.
Att hämta i fördelningslokalen (tack och lov i vårt kvarter)
kl 0330 och vara klar senast 06.30.
Det gick att klara rundan på en timma om man pinnade på.
Och av något slags naturlag var det så att
om en port hade en enda prenumerant
kunde man ger f-n på
att denna någon bodde högt upp.

Man (dvs även jag) lärde sig snabbt
att ha en bunt tidningar
dubbelvikta under ena armen
och vika dem ytterligare en gång,
med en hand,
för att kunna öppna brevlådan tyst
med den andra.

Det var samdistribution, så det var TRE stockholmstidingar
att hålla reda på. Förutom vem som skulle ha vad och alla portnycklar.

Stockholmstidningen gick i graven 1966
men prenumeranterna bytte bara tidning
så lättnaden var obefintlig.

Så långt inga konstigheter.
Annat än att de första åren hade tidningsbudet
även i uppdrag att inkassera prenumerationsavgiften!
Jäpp.
Ut och knacka dörr och avkräva avgiften vid dörren
som något slag ambulerande tiggare
och kvittera med något slags frimärksliknande kupong.
Märkligt.

Men det huvudsakliga jobbet
skulle alltså göras på morgnar.
jävligt tidiga mornar.

Men tidiga morgnar kan se olika ut:
I Sverige har vi årstider.
En sommarmorgon i en stockholmsförort
är underbar. Solen uppe, luften frisk.
Man är ensam med fågelkvitter och sina tidningar.
Inte ens hundägarna har vaknat.

Men så finns det något som heter vinter.
Och det har funnits år då det fallit snö.
Rikligt med snö.

Och tidningsbuden är i rörelse
medan gatukontorets hjältar håller på
att dra på sig långkalsongerna.
Och för dem var plogordningen gator
och sedan parkvägar och sist trottoarer.

Med följd att budet kunde mötas
av ett helt orört snötäcke.
Upp till knäna

Morsan skaffade tidigt moped.
NV Cresent.
Eftersom min storebror jobbade med sådana.
Och han var en jävel på ett trimma dem.
’Jag sotar dem bara lite. Med en järnfil.’

Och grannen, verkmästaren Vitalis, hade svetsat ihop
en kärra med 12” hjul att hänga efter mopeden.
Fungerade lysande i barmarksväder.

Men snötyngda morgnar fick jag vara beredd
att bli väckt av mor: ’nu får du hjälpa till’

Mopeden på full gas med morsan pulsande
bredvid och kärran som en trubbig plog bakefter.

12 tumshjul ger en markfrigång på typ 15 cm.
När det fallit en halvmeter blir det ett lustigt spår
efter kärran, mopeden och mor och mig.
Barnen från Frostmofjället, släng er i väggen.

Och undertecknad duktigt genomsvettig
innan ens första tidningen blivit utdelad.

Att ha en morsa som var tidningsbud hade andra
sidor, speciellt när jag började komma i partyåldern.
Då var den självpåtagna regeln
att jag måste vara hemma och i säng
innan morsans väckarklocka ringde.
(För övrigt av märket TriVox; knäppta först, plingade se’n
och därefter brandlarm.)
Att möta mor i trappen på väg ut när man själv
kom smygande in
var bottenskämmigt.
Några målfoton blev det
när jag hann ner under täcket
med ytterkläderna på
när brandlarmet skrällde igång.

EN ljuspunkt för mor var att i jultid
fanns det några prenumeranter
som visade sin uppskattning
genom att hänga ut en chokladkaka
och ibland t o m en chokladask
till sitt tidningsbud – morsan.
Spillde lite på mig också.

Något att ta efter, ni som också gillar
morgontidningar på papper.

Nog om detta.
Dags att bläddra fram till korsordet
och hälla upp lite mer kaffe.
Godmorgon.
Q