Glädje,
denna sköra blomma
och flyktiga fågel.

Glädje är total
eller inte alls.

I min värld innebär det
att den är är totaluppfyllande.
Utan gradering.
Precis som Sanning.

Men hur bra är vi att hantera den?
Tar vi den till oss när den kommer?
Låter vi den fylla oss
med den kraft den kan?

Här, i Jante-land hålls glädjen
ofta i strama tyglar, anser jag.
’Seså. skratta lagom
det kommer en morgondag också..’
’Gläd dig inte förskott,
du vet aldrig vad som händer’

Klokt, kanske.
Men varför förmörka dagen
och oroas innan det finns anledning.

För det är min starka tro
att det är vardagens små glädjeämnen
som ger oss guldkant:

Det oväntade mötet
med en gammal kär vän.

REAfyndet som fyller
luckan i garderoben.

Spontana besöket
av ett barnbarn.

Sufflén som blev perfekt.

En glad sång med mail
trots att det inte är födelsedag.

Om jag ska våga mig på en kill-gissning
så ger inte en Lottovinst
högre utslag på glädjeskalan.

Men jag vet som sagt inte.
Men den är garanterat mer sällsynt.

Glädje låter sig inte fångas.
Den vägrar vara permanent.
Därför är det viktigt
att ge den chansen
att vara frekvent.

Så värna om stunderna
av total uppfyllande glädje.
I stort och smått.
För magnituden
är inte graderad.

Ett lyckat bullbak
kan ge samma kick som
ett Nobelpris.

Tror jag.
(jag berättar när jag får det)

Och det ger mig glädje
att sätta punkt här.

Q