GLASÖGONORM

Bland mina familjebilder finns det bl a ett på mig.
Där jag är fem år. Max.
Jag sitter och tittar i en Kalle Anka-tidning.
Det är bekantskapskretsens duktiga amatörfotograf
Tage Larsson som tagit bilden av en söt, guldlockig gosse.
Jag.
Det intressant är att med ett livs erfarenhet av närsynthet
ser jag att den lilla gossen är närsynt.
En lätt kisning avslöjar.

Det dröjde ända till andra klass
innan synfelet åtgärdades.
Säkert var det skolläkaren som spikade diagnosen.
Mor Birgit fick säkert något slags remiss
eller recept och släpade
sin telning till Optiker Storm på Götgatsbacken.
Varför just han fick förmånen vet jag inte,
men det var där jag hamnade.
Ett par sköldpaddsfärgade glasögon blev följden
och min värld förändrades.
Blev skarp och ljus.
Jag såg detaljer jag inte visste att jag missat.
En upplevelse av nya glasögon
sitter bergfast i minnet:
Jag sitter högst upp på rutschbanans krön
med mina nya glasögon
och tittar ner mot marken inunder.
Och tänker ( jo, jag minns tanken)
’Va’ nära det ser ut nu’
Så jag hoppar.
Det var ju så nära.

Jag minns att jag upplevde luftfärden
som oändligt lång.
Det gjorde jävligt ont
när jag sent om sider kom ner.

Vi pratar nu om tidigt 50-tal.
Vi var 42 elever i min förstaklass.
Troligen var vi lika många i min tvåa.
Men jag var ensam om att ha glasögon, vad jag kan minnas.
Ska titta på skolfotona när jag hittar dom.

Att vara liten och spinkig och ha fula glasögon,
kombinerat med kort stubin är inte helt lyckat.
Man får mycket däng.
Och glasögon är i sin konstruktion känsliga grejor.
Dom går sönder.

Min fem år äldre syster gick i samma skolan.
Hon älskade att dra skrönan om att när det var rast
och hon observerade slagsmål på skolgården
så lubbade hon (sprang alltså)
så fort hon kunde mot församlingen
för att ta lyra på min glasögon.
Jag tror hon överdrev.
Men när jag släpades till Optiker Storm för ett par nya
glasögon var de gamla lagade på säkert femtio ställen
med Karlssons Klister, dåtidens Gaffatejp.

Mor propsade på att nästa par skulle vara tåligare.
Så det blev ett par runda med skalmar
som krokade bakom öronen.
Jag såg ut som en jävligt liten uggla.
Ormuggla.
och de nya glasögon minskade inte påhoppen.

Min femte klass gick i en barack i anslutning till skolan.
Trevligt och familjärt med endast fyra klasser i en byggnad
och med egen skolgård, alldeles i kanten av ett stort fält.
Vilket visade sig vara utvecklande
för min idrottskarriär.

För trackningen upphörde inte för att vi fick nya lokaler.
Och stubinen hade inte blivit nämnvärt längre.
Så vad gör en liten fis som är kortare än alla andra
när han blir retad? Jo, han backar två steg,
böjer sin nacke och,
med två stegs ansats, stångar den som retar
i magen. Eftersom han knappt nådde högre.
Och vänder sedan blixtsnabbt och sätter fullfart
ut på sagda fält undan den stångades hämnd.

Förföljaren hann aldrig ikapp.
Halvvägs ut ringde det dessutom alltid att rasten var slut.
Och jag var aldrig sist tillbaka.

Snabbheten kombinerades med spänst.
Jag var klart spänstigare än genomsnittet.
Vilket ledde till att min syrra, hon med lyrorna,
lotsade in mig i en gymnastiktrupp.
Klart spinkigast. Med stora glasögon.
Men som kunde hoppa.
Frivolt över plint och språngbord var inget problem.

Men till baklänges frivolt räckte inte modet.
Trots hjälp och peppning av tränaren:
’OK, nu gör vi fem volter.
Jag ger stöd i de fyra första,
den femte gör du själv’

Hur tror du det gick?
Fyra gick galant, med en liten puff i rumpan.
Den femte hade lika elegant, högt upphopp
men mitt i volten svek modet
och landningen skedde på ansiktet.
Och glasögonen sprack, mitt mellan ögonen.
Jag gick så småningom över till friidrott i stället.

Synfelet tilltog sakta men säkert genom åren.
Uggleglasögonen byttes
mot andra modeller vartefter dioptritalen steg.
Mönstring hette en sammhällsinstitution som
sållade landets gossar inför militärtjänsten.
Lumpen.
Som var obligatorisk på den tiden.
Ett av underökningsmomenten var naturligtvis syntest.
Ordergivningen var självklar kort och militärisk:
’Ta av glasögonen.’
’OK’
’Läs på tavlan!’
’Vilken tavla?’
’Tramsa inte, det här är ingen lek!’
Jag kunde med nöd och näppe läsa syntavlans största bokstäver.
’Z…U.. tror jag’

Nån har påstått att så gravt synfel
berättigar till vit käpp.
I stället fick jag återse mina gamla kära ormugglaglasögon
i arméns modell.
Runda med krokar bakom öronen igen.
Men i lumpen var det ingen som retades.
Vi hade ju vapen.

Men var det bara elände se så jävla illa ?
Nja, kommentarerna när jag skärskådade något
utan glasögon upphörde ju aldrig.
Vad de flesta inte insåg var att närsyntheten
gav mig inbyggd lupp.
Att jag såg nada på armlängds lucka
men som ett mikroskåp på nära håll.
Åtskilliga är de stickor jag fått pilla ur
på mina medmänniskor.
Trevlig närkontakt.
Eländet har faktiskt haft ett trevligt slut.
Den korta stubinen är tyglad genom 40 års kampsportsträning.
Och gråstarren gjorde att svensk sjukvård
kunde fira ytterligare en triumf.
Miraklet heter linsbyte.
Ett slags skatteåterbäring.
Och man kunde faktiskt beställ hur mycket
men vill ha korrigerat.

Denna drapa har jag skrivit
med mina progressiva
trendiga titanbågade glasögon
liggande bredvid mig.
Jag ser utmärkt på skärmen vad jag skriver.
Utan glasögon.

Så Glasögonormen har rullat ihop sig
och lagt sig till ro.

Vila i frid.
Q