TRADITION

Vi berömmer ofta om att vara rationella
och logiskt tänkande människor.
Och det är vi väl, generellt sett.

Men så kommer det då till traditioner.

Och där slirar vi till.
Rejält.

Det börjar – av tradition – idag,
med Lucia.
Det har skojats färdigt om att fira detta,
säkert mörkhåriga, helgon från Sicilien
med att välja en ljushårig ung dam
och till detta käka bullar färgsatta
med växtdelar från Turkiet.

Och för att ytterligare rodda till det
jagas, inte bara barn, utan även Far- och Mor-föräldrar
ur sängen.
Klockan SJU.
Ana-generationen hasar sig normalt inte upp för kl tio!

Och de stackars barnen ska inte bara sjunga
vid denna okristliga tid utan även klä ut sig.

Långt, ljust hår (!) kvalificerade klassens blondin
till att gestalta ett Sicilianskt, säkerligen mörkhårigt,
sedan länge avdött helgon.
Och genom utnämningen
hatad av alla sina tjejkompisar
som inte fick rollen.
Resten av barnen ska formera sig
i något slags karnevalståg.
Utklädda.
Som tomtar eller pepparkakor
eller ha lustiga skämstrutar på huvudet.

Barnpsykolog-facket har säkert lobbat för denna tradition
som säkerställer deras jobb generationsvis framåt.

Senast jag såg ett dylikt gryningsgäng
hade dock skaran fått betydande färginslag.

Jag menar då inte enbart i klädedräkterna.

Vilket ger en sidotanke åt det språk
dessa våra nya medborgare får sig till livs
genom instuderingen av sångerna
de sätts att läsa sig.

En outsinlig källa för varje SFI-lärare:
’Natten går tunga fjät/runt gård och stuva’

Låt oss i stället snegla framåt en helg
mot nästa stora tradition.
Att fira födelsedagen för en kille
vars existens många av oss betvivlar
och knappast ser som svaret på våra livsproblem.

Och för säkerhets skull firar vi – i Sverige –
det på dagen innan den påstådda födelsedagen.
Logiskt, inte sant?

Runt denna dag har vi sedan samlat allt.
Vi ska samla släkt och vänner.
För det är omsorg och omtanke.
Varför då inte importera Thanksgiving
rakt av?

Och när vi ändå är samlade känner vi oss
nödsakade att visa vår omsorg genom
att ge varandra saker.
Inte nödvändigtvis något vi önskat eller behöver.

Jag vill inte påstå att det är helt onödiga utgifter
men kanske vore en omprioriering
en bättre akt av omtanke.

Vi firar den där födelsedagsnissen vi inte tror på
även genom att vräka i oss mer mat än vi behöver.

Ett smart drag av de gamla kyrkofäderna
att adoptera vår vikingatids vinterblot och
införliva det i det vi kallar jul.

För att få upp stämningen pyntar vi hemmet
där vi alla ska samlas med ett gran.
Ekologiskt, men inte nödvändigtvis närproducerad.

Och så samlar alla presenter vi inte behöver
under denna gran.
För det har Walt Disney bestämt.

Och för säkerhets skull kommer morbror Oskar in,
uppstoppad med en kudde under en bisarr klädsel
som en stackar Turkiskt helgon aldrig lär ha haft:
Purpurfärgad pyjamas liknande sak,
med bräm av vinterhermelin.
Fanns det hermeliner i Turkiet?

Han Walt har mycket på sitt samvete.
För denna umgängeskväll når sin höjdpunkt
klockan femton: Kalle Ankas julafton.

Ytterligare ett hopklipp av Walts fria tolkningar
av vad jul innebär.

Själv vill jag bara önska dig en fridfull jul
då du får krama nära och kära.
God Jul!
Q