KORSTECKNET OCH BAKFICKAN

Minns ni det gamla skämtet om pensionärens korstecken?
Ritualen som genomfördes varje gång innan han
(i historien var det alltid en han)
lämnade hemmet och stängde ytterdörren;
hatten-gylfen-plånboken-glasögonen
Med tillhörande handrörelse för taktil bekräftelse att berörda delar
var OK och på plats.

Utvecklingen har gått framåt (?).
För min del ritualen inskränkts till två rörelser;
Vänster bakficka-Höger bakficka.

Det är mina trygghetszoner.
Vänster bakficka ska då svara med att mobilen är på plats.
Vänster med ett kontokorten och leg är på plats.
Ersättaren för plånboken.

Hatt använder jag inte.
Gylfen kommer jag än så länge ihåg
automatisk efter tjänsteförrättning

Och detta med att ha mobilen med sig är numera
mer än en snuttefilt. Utan den är man ju helt rökt.
Så långt har utvecklingen gått.

Det handlar inte bara om ifall hustrun skulle ringa
och be mig handla mjölk, utan i princip allt
som rör min vardag:
åkkortet på SL, alla schemalagda möten och evenemang,
alla namn, adresser och telefonnummer
jag inte längre kommer ihåg (=alla)
Shoppinglistan med allt som behöver handlas,
mitt hälsotillstånd och hur mycket mer jag behöver promenera idag.
Inlärningsfilerna till alla aktuella sånger, som telefonen behändigt streamar till hörapparaterna,
som förövrigt styrs från mobilen.
Kameran inte att förglömma, inte bara för ögonblicksbilderna,
utan som snabbanteckning av skyltar, affischer mm
som man behöver minnas och som QR-läsare och Swishnyckel.
BankID för att låsa upp allt i den högra bakfickan.
Och, förstås, alla glada tillrop i sociala medier.
Som nu.

Glömde jag något?

Så om klappen på bakfickorna inte ger rätt svar
hugger det omedelbart i hjärttrakten och livet stannar till.
Vad! Var?
Åtgärda. NU!
Var det verkligen så att livet var enklare förr?
Hur gjorde jag förr allt som nu finns i vänster bakficka?

Ska åka och lyssna på jazz nu.
Undrar var jag lagt glasögonen.

Q