JOBBET

Man behöver bara säga ordet
så dyker associationerna upp.
Och känslorna.

För vi har tydligen 
ett väldigt neurotiskt förhållande
till allt som heter jobbet.

Dels att vi absolut vill ha ett.
Samtidigt som vi gör allt för att slippa det.

Hittar alla krypvägar som bara går
för att slippa vara där
och göra något som kan tolkas som nytta:
Kompdagar och klämhelger är bara förnamnet
på uppfinningsförmågan.
Eller konferenshelger, vidareutbildning och studieresor.

Samtidigt ojar vi oss när vi är på semestern
och har lagstadgad ledighet.
Våndas över de arbete som troligen hopar sig
på vårt bord under bortavaron.
Kanske oroas över om jobbet finns kvar
när man kommer tillbaka.
Om någon beordrat en omorganisation
under bortavaron…
Några av oss lärde sig sköta jobbet hjälpligt
under pandemin.
Tyckte det var helt normalt att sitta i pyjamasbrallor
och kavaj och ha Zoom-möten och fixa mailen
när barnen lagt sig.
Och upplevde att ’varför har man inte gjort såhär förr’
och förhandlade sig till att bara behöva närvara i tjänsten
ett fåtal dagar per vecka

Så finns det de för vilka jobbet är toppen.

Att få göra något som gör verklig skillnad
även om det är jobbigt och slitsamt.
(några slet heroiskt under pandemin)
Att få göra det man tycker är kul,
trivs med, är utvecklande
och där det egna kunnandet bidrar.
Och att få göra det
med andra människor
som man trivs med.

Risk att det blir trivselskatt på det.

Så finns det de som inte har något jobb.
Letar med ljus och lykta, men hittar inget.
Eller befinns inte passa det som finns.
Jag törs inte fortsätta orda om denna del,
då blir detta helt plötsligt en politisk inlaga.

Så låt oss sluta här och konstatera
att det är arbetsdag i morgon också
och det är dags att borsta tänderna
säga godnatt och släcka lampan.
Natti.
Q