Standin’ Ovation

Standin’ Ovation,
redan begreppet skapar förväntningar,
Ni vet, publiken reser sig
efter något man upplevt från scenen.

Från scenen sett häftigt.
Från publiken efter något som är värt att hyllas.
MEN för mig finns det två sorters Standin’ Ovation,
eller SO, som vi säger i branschen.

Den ena sorten kommer oftast som ett slags hyllning.
En sedan många år etablerad artist
river av en nummer.
Bra, förstås,
men inte enastående.
Men med en historia
som gör att man tänker
’Jo, visst e hen bra,
det har jag ju alltid tyckt’,
Varpå man, lite trevande,
vacklar sig uppi stående ställning.
Om inte annat för att alla andra reser sig.
Det är helt OK.
Bra ska hyllas. Alltid.

Så finns det då den andra typen av SO.
Där framträdandet är så drabbande att
något händer med knäreflexen.
Den där som doktorn letar efter med hammare
under knät. En direkt reaktion på stimuli.

Man MÅSTE bara resa sig och jubla.
Inget övervägande om det lämpliga eller
artistens tidigare liv och utmärkelser.
En direkt reaktion
på det som hände Här och Nu.
Som en orgasm.

Som artist på scen är det den typen av reaktion
man vill ha.
Och känslan är starkt vanebildande:
man kan inte få nog.

Q