SVEKET

En gång, för länge sedan, var jag gymnast.
Pojkgymnast.
I huvudet och i muskelminnet kan jag fortfarande slå en handvolt.

Det är bara resten av kroppen som sviker.
Vägrar ställa upp.

En gång var jag idrottsstjärna.
Sprinter och längdhoppare.
På distriktmästerskapsnivå.
Vänsterfoten kan fortfarande minnas hur en ren plankträff känns.
Men låren protesterar vi blotta tanken på att försöka.
Sviker helt enkelt.

En gång för inte alltför länge sedan, var jag fullfjädrad budoka.
Svartbälte av femte graden.
Falltekniken, inövad under tusentals timmar,
sitter i muskelminnet,
precis som handvolten.
Men att en försöka en ukemi,
en enkel framåtkullerbytta,
är nog numera
förenad med akutvård.
Svek där också alltså.

En gång var jag bra på att dansa.
Jag älskade att dansa.
Musik med rytm får fortfarande benen att rycka.
Det finns mycket dans kvar i dom.
Det är bara resten av kroppen som inte bjuder upp,
utan föredrar att vara panelhöna.
Eller tupp.
Den tycker att skruttiga gubbar
inte behöver göra sig mer löjliga än de är.
Svek, rakt av, alltså.
Och benen känner sveket.

Men, som i alla komplexa organisationer,
är det kanske i ledningen man ska hitta felet.
Och sveket.
Att sveket har sin grund där allt bestäms.

Att det alltså är kroppen som utstått allt svek.
Att den inte blivit prioriterad.
Att inte värderats högt nog.
Inte varit värd att offra möda på.

Men kan man avsätta ledningen?
Kalla in en ny som orkar entusiasmera?
Undersökningar pågår.
Q