NORMAL

’Du e ju inte riktigt normal’

Hur många gånger har vi inte hört den repliken,
eller sagt den till någon
med en mer eller mindre
nedlåtande betydelse.
Då infinner sig omedelbart frågan: Vad är att vara normal?
Hur är man då?
Och i vilket avseende.
Min statistikutbildning stäckte sig bara till
ett betyg, men jag hann lära mig begrepp som
normalfördelningskurva och
de stora talens lag.

Därigenom fick jag möjligheten
att börja sortera in beteenden 
längs olika axlar där vi alla kan placeras
enligt en normalfördelningskurva.

Eftersom jag är en stark anhängare av Gardner
och hans tankar om De Sju Intelligenserna.
kan jag inte acceptera att skalan bara
lite vagt kallas ’intelligens’ eller ens IQ.

För nytillkomna läsare kan det vara av intresse
att introducera Gardeners Sju:
Lingvistisk
Musikalisk
Visuell/Spatial
Kroppslig/Kinestetisk
Social
Självkännedom
Logisk-matematisk
Naturintelligens
Existentiell

’Men det där är ju nio’ säger den räkne- och läskunnige.
Rätt; Gardner var nämligen intelligent nog att ändra sig 
när han funderat lite längre.

Det räcker alltså inte att slentrianmässigt
kalla skalan ’Intelligens’.
Det är alltså (minst) nio olika skalor
vi ska prickas in efter. Och följaktligen
placeringen i nio olika normalfördelningskurvor.
OK?

Nå’n som fortfarande hänger med?

Men hur kul är det att veta att man tillhör
den övre kvartilen i en av dessa egenskaper?
eller, oh hemska tanke, den nedre kvartilen.
(Quartilen?)

Man inser snart att fördelningsmönstret;
varje enskild individs fördelning
och placering enligt dessa skalor, 
är UNIK.

Att vi alla är unika:

Läs det igen!

Samtidigt som ett av våra grundläggande behov
är att tillhöra.
Att ingå i gemenskapen.’

Att bli älskad för den jag är.

’Du e ju inte riktigt normal’
kan då bli ett uttalande
man får anledning att ångra.
Djupt.

Vi kan krångla till det ytterligare:

Att ha bokstavskombinationer
får (äntligen) mer uppmärksamhet
och forskning.
Och kombinationerna bokstäver
verkar bara bli fler och fler.
Snart är hela alfabetet intecknat.

En gång i tiden inskränkte man sig till
att ha OBS-klasser och Hjälpklasser i skolan.
Någon som minns?

Men bokstäverna och dess inklassning
är reell verklighet för många.
Läkarvetenskapen har tack och lov
börjat hantera de oönskade effekterna
med medicinering.

För oss andra, som inte tar mediciner,
gäller det bara att vi lär oss
mer om vad det innebär att ha bokstäver.
Och att också de är unika.
Som Du
Och Jag
Och att de är en del av gemenskapen.

Och i stället se individer,
de kvaliteter vi har:
Och att vi därför kan berika varandra.
Med eller utan bokstäver.
När hela alfabetet får finnas
blir den poesi.
Poesi sammanhållen av kärlek.

Och att man lugnt kan säga:
’Nä, jag är nog inte riktigt normal.
Tack och lov!’

Q