Vemod

Såhär års slår det till:
vemodet.

’Det är då som det stora vemodet rullar in’
sjöng Monica Törnell.

För mig triggas det
av de första hårfina skiftningarna i
i vädret och naturen.
En svag doft av sensommar och början till höst.
Solljuset har skiftat färg
och det gröna är inte längre fräscht grönt.
Och tanken smyger sig på:
’Jaha, snart ännu en sommar till ända.’
Sommarens frihet går mot sitt slut
och det inrutade, schemalagda livet knackar på.
Och vemodet gror.

Och så är det frekvent
när insikten om förestående avslut
dyker upp.
Eller minnet av tider som flytt.

En blick i almanackan säger
att det är bara en vecka kvar
på semestern. Va, var det allt?
Jag skulle ju…
Vemod.

Jag tar en titt i prästbetyget
och konstaterar att enligt statistiken
har jag inte långt kvar.
Va, jag skulle ju…
Vemod.

Och så håller det på. Vemodet slår till såväl oväntat
som förväntat
beroende på omständigheterna.

Jag ser ingen anledning att
kämpa emot.
För vemodet har en uppsida:
Man uppskattar förhoppningsvis
de ljusa stunderna mer.

Inser att livet inte bara är
lek och hångel,
utan även en dans på rosor.