Helvete!…
Han tappade balansen för ett ögonblick,
släppte vinrankan och famlade med högerhanden efter nytt tag.
I sista stund hittade fingrarna en minimala springa i muren.
Fingertopparna var redan såriga och han kände
hur högerbenet började darra och krampa
av ansträngningen att hålla uppe hans 90 kilo.
Va f-n hade han här att göra?
Nästan nio meter ner till marken
och tre meter kvar till tryggheten ovanför.
Hur i h-e kunde han vara så dum
och tro att det här skulle vara lätt.
OK, han hade planerat noga. Mer noga
än han någonsin gjort – han hade inte råd att misslyckas.
Råd.
HA, vilket dumt jävla ord.
Det var ju för att få råd som han hängde här nu,
som en överstor, uppsvullen Spindelmannen.
Muck för två två veckor sedan,
efter påtvingad semester på två år och åtta månader.
Gratis mat och husrum på en av landets säkraste anstalter.
Just för att han slarvat med planeringen.
Tredje resan för narkotikahandel och grovt övervåld.
970 dygns funderande hade fött beslutet
att nu fick det vara nog.
Han skulle gå den smala vägen.
Bli skötsam och samhällsnyttig.
Skaffa sig ett riktigt jobb.
Men va f-n, han behövde ju stålar först,
för att komma på fötter.
Eller borde det heta komma ner på fötter.
Han vred försiktigt på huvudet och sneglade nedåt.
Där ville han definitivt inte komma ner på fötter.
Eller någon annan kroppsdel heller.
Stenskravel och klipphällar överallt.
En svettdroppe rann från tinningen in i ögat.
Han rätade upp huvudet igen
och försökte skaka bort dropparna.
Det sved i ögat och han blinkade förtvivlat.
Ingen hand ledig för att torka bort svetten.
Alternativet var en död
förorsakad av en svettdroppe.
Jonte, hans trogne vapendragare,
hade mött honom vid porten. Porten till friheten.
Det kändes lite som Jönsson-ligan,
men Jonte hade tack och lov en lite bättre bil.
Och Jontes förslag till att lösa
den ekonomiska krisen hade verkat bombsäker.
Först hade han blånekat.
Han skulle ju bli straight. Inget fuffens,
inga gråzon-pyssel. Bara raka, justa puckar.
Och varför kunde inte Jonte göra allt själv,
om det nu var så bergsäkert och enkelt?
Jonte höll bara fram sin gipsade högerarm
och sa ”Sex veckor till.”
Ensligt belägen direktörsvilla.
Stålande utsikt och inga grannar.
Själva jobbet var ett beställnings-jobb
– bara att hämta prylarna och casha in.
Kunde knappt vara enklare.
Visserligen var villan hårt larmad,
men inte på terrass-sidan.
Jontes kusin hade installerat larmet
och glappat om det
när han och Jonte tagit en pilsner
efter Bajens senaste skitmatch.
Jiddrat om all jävla konst
och annat tjafs som fanns i kåken
och alla häftiga larm som kusinen installera
för att försäkringsbolaget skulle bli nöjda.
Och inte fattat att hans skryt
bjöd Jonte på gräddfil till snabba stålar.
Själv hade han lyssnat på Jontes utläggningar,
men inte litat på ett enda ord.
Men nudlar varje dag blev för jävla trist,
så han hade använt en hel vecka till att spana.
Jo, rörelsedetektorerna var lätta att se.
Och ja, det blinkade små lysdioder här och där
om man bara visste var man skulle titta.
Familj med regelbundna vanor.
Gubben åkte strax efter klockan sju – i BMW förståss.
En likadan han själv kört
före den påtvingade semestern.
Hon tog SUVen och ungen vid åttatiden.
Vad han kunnat se kom ingen hem
före klockan fyra någon av dagarna.
Ungen var väl på dagis eller fritids eller nå’t,
tills morsan behagade plocka upp honom.
Baksidan var lösningen, precis som Jonte sagt.
Med kikare hade han kunnat se
att de alltid hade en terassdörr på glänt.
Han behövd alltså inte ens bryta sig in.
Och terrassen, tja något mer ostört fanns nog inte.
Hitler skulle ha blivit avundsjuk.
Hela kåken hängde över ett bergstup.
För att få ut mesta möjliga av utsikten
mot fjärden nedanför hade man byggt
en stor terrass vid stupet.
Byggt på stupkanten
med en stödmur i natursten.
Tillsammans gigantiskt och imponerande.
Den kändes som Katarinaberget vid Stadsgården.
Hade det handlat om ren bergsklättring hade
han backat direkt. Det var inte hans grej.
Men Jonte hade haft rätt,
det hade sett lättforcerat ut.
Man hade anlagt en spaljé ända upp.
Spaljé och vildvinsrankor.
Vackert och dekorativt och trollade bort
det mesta av stupet och muren.
Och skitlätt att klättra i.
Han hade inspekterat spaljén och vinrankorna en kväll.
Spaljén var av metall och vinrankorna hade växt där länge.
Han hade provskakat i spaljén
och känt att den satt fast ordentligt.
Provryckt i vinrankorna.
Allt hade verkat OK och kraftigt nog
att bära honom.
Att ta sig upp tolv meter
kunde knappast bli jobbigare
än de pass han kört på gymmet de senaste två åren.
Ribbstolsklättring.
Så han hade sagt OK till Jonte – vi kör.
Jonte skulle vänta nedanför berget på en liten skogsväg.
Med motorn på tomgång
som den värsta smash-and-grab stöt.
Minimera riskerna.
Själv skulle han dansa uppför väggen.
Gå in genom terassdörren. Leta reda på de beställda tavlorna.
Pilla dem ur ramarna, rulla ihop dem, stoppa dem i ryggsäcken,
klättra nerför muren och gå stigen nedför bergsidan,
sätta sig i bilen och åka iväg.
Enligt Jonte skulle det ta vaktbolaget
minst 15 minuter att ta sig till villan
när larmet väl gått igång. Troligen mer,
för de skulle säkert åka fel
innan de hittade fram.
Själva skulle de åka en annan väg,
nedanför berget.
Idiotsäkert.
Idiot, snarare!
Här satt han nu, högt upp på murväggen
och funderade på hur trasig man blir
om man hoppar nio meter ner i stenskravel.
Hur fan hade det gått såhär.
Det hade börjat lysande. De första tre meterna
hade gått som den planerade dansen.
Men tydligen var tre meter
också precis så långt som underhållet sträckt sig.
Trädgårdsmästare eller vaktmästare
eller vem fan det nu var som gjorde
dirrens skitjobb hade antingen för kort stege
eller svindel eller både-och.
Eller var bara lat.
För plötsligt hade den stabila spaljén
ändrat karaktär. Slutgräns för underhåll
betydde rost som skar in i händerna.
Rost betydde också försvagad bärighet.
Plötsligt hade han fått spaljén i handen.
Ett stort sjok av metallspaljén
hade singlat genom luften som ett höstlöv.
Ett överstort höstlöv
där endast nervtrådarna var kvar.
Muren överst på stupet
var gjord av natursten.
Ett gediget hantverk av någon
som visste hur man bygger en mur.
Vilket innebar att springorna
mellan stenblocken var minimala.
Två av fingrarna var OK, de övriga två
fick hänga med som dekoration.
Vinrankan han trott var räddningen
hade också släppt från sina fästen.
Vek ut sig från muren som en lång hårslinga
som brutit sig ur håruppsättningen.
Han trevade desperat med fingrarna i mursprickan.
Försiktigt sträckte han ut handen mot en ny ranka.
Skulle han komma någonstans måste han bestämma sig nu.
Upp var närmast.
Ner fick han tänka på senare.

”Vad gör du”.
Rösten fick honom att rycka till
och samtidigt nästan skita på sig
och tappa greppet igen.
Greppet om den nya rankan var minimalt,
men tillräckligt för att han skulle kunna trycka sig
mot muren och oändligt långsamt lyfta blicken.
Det stod en liten kille ovanför honom.
På terassen. Med en isglass i handen
och iklädd – en Spindelmannen dräkt.
Fan, fan! Han borde fortfarande ha
minst tre timmar på sig.
Vad gjorde ungen hemma mitt på da´n?
”Klättrar”, väste han till svar
när han fått ihop tillräckligt med saliv
för att få loss tungan från gommen.
Blev han fast nu blev de påbackning
på hans tidigare meritlista.
Adderad till villkorsdelen från senaste escapaden
skulle betyda… fan, fan. Fylla femtio i stillot.
Han var verkligen inte beredd att betala det priset.
En storfräsare som han,
fast för ett sketet inbrottsförsök.
Klart under hans värdighet.
Även om han bestämt sig för att bli clean.
”Vad gör du själv?” försökte han med.
”Jag hade inga hål så jag fick en glass,
men mamma glömde nå´t i affären
och skulle bara åka tillbaka”, sa Spindelmannen
och såg belåten ut.
Respit alltså.
Ungjäveln var ensam, åtminstone ett tag till.
Kunde betyda ända upp till en halvtimme.
Vad göra?
Försöka en sidoflytt till åt vänster
där det fanns spaljé kvar och fly direkt.
Vilket i sin tur betydde inga stålar
och fortsatt nudel-diet.
Fortsätta upp och köra som planerat?
Men ungen då. Grabben var gammal nog
att ge ett signalement som säkert begränsade
polisens gissningarna.
Fortsätta upp, slå ihjäl ungen
och fortsätta som planerat?
Föresten han behövde inte ens slå ihjäl honom.
Kastade han honom över räcket
så blev det inget signalemente rapporterat.
Men då kunde han inte plocka med tavlorna,
för då betydde inbrott OCH ett krossat barn
ofelbart mord.
Kanske satt det blod från hans fingrar på spaljén
där nere och hans DNA fanns redan i registret…
Försiktigt flyttade han ena foten
och hittade ett nytt fotfäste. Han flyttade sakta över vikten.
Nu kunde han nå nästa ranka.
Som en sengångare sträckte han ut handen och provdrog.
Den höll.
Nu måste han bestämma sig.
”Du har likadana bilder på armarna
som Spindelmannen” konstaterade hans åskådare där uppe.
”Är du Spindelmannen? Jag har alla dina tidningar.”
Jävla unge, håll käften.
Nu måste jag slå ihjäl dig.
Han hittade en perfekt spricka för den andra foten
och kunde avancera uppåt. En och en halv meter kvar
och här verkade rankorna sitta fast bättre.
Då hörde han ljudet av en bilmotor på låg växel.
SUVen och morsan…
Han tog gud i hågen och avancerade raskt upp
den sista biten, välte sig över räcket
och satte sig flåsande lutad mot det.
”ÄR du Spindelmannen? Varför har du inte din dräkt på dig?”
”Den är på tvätt” flämtade han fram,
samtidigt som han mödosamt började resa sig
med armarna sträckta mot grabben.

Nyckel rasslade i ytterdörren.
” Ho ho Nicklas, jag e´hemma nu” hojtade hon från hallen
och släppte nycklarna på hallbyrån,
samtidigt som hon ställde ner
den kvarglömda kassen på golvet.
”Men så bra att ni kom, fru Lauritzén,” sa han
när han kom runt hörnet från vardagsrummet
med Spindelmanen Jr i handen.
Hon tvärstannade förskräckt, mitt i steget,
samtidigt som släppte ner kjolfållen.
Tydligen var det bråttom mot toan som gällde.
”V.. va. Vem e´ni. .. ”
Hon var slank, 30+ och lite rödlätt.
Och humöret som alla säger följer med hårfärgen
gjorde sig påmint direkt. ”Har Nicklas släppt in dig?
Nicklas hur många gånger har jag sagt ett du inte…”
”Nej, nej, fru Lauritzen, jag tog mig in själv.”
Han tog ett hurtigt steg mot henne
och sträckte fram handen. ”Bo Persson – från ert försäkringsbolag Trygga Hem.”
Hon skakade den framsträckta handen, rättade till kjolen och sedan håret.
”Men… hur. Har ni nyckel också? Har larmet… Har det hänt något…”
Han såg att hennes förvirringen var total.
Han försökte med sitt charmigaste leende.
”Nä just det, det var det ville tala med er om.
Och det var verkligen tur att någon var hemma.”
Han såg att hon tittade förvirrat
på det blodiga avtryck handen gjort i hennes
och sedan på hans fläckar på brallorna,
och de svettiga lockarna i pannan.
”Ni förstår, fru Lauritzén,
jag fick i uppdrag att revidera er hemförsäkring.
Ja, ni vet ju redan att den är unik
även för ett stort bolag som vårt…
Ja, måste vi förresten stå här i hallen
och diskutera det” sa han för att vinna ytterligare tid,
medan hjärnan gick på högvarv.
”Han är Spindelmannen”, pep den lille Niclas
medan han samtidigt försökte slicka av
den smälta glass som runnit längs hela underarmen.
”han har sån´t där ritat på armen.”
”Åh, förlåt var tänker jag på,
stig på för all del. Går det bra i köket,
jag behöver plocka in det jag köpt i kylen och frysen.”
”Utmärkt” sa han, ”kan jag samtidigt få skölja av fingrarna?
Jag blev visst lite smutsig på vägen in.”
Hon hade dumpat fyra kassar matvaror
på köksgolvet innan hon for tillbaka efter den glömda kassen.
Nu stod hon och plockade in innehållet
i sina respektive skåp. Men vartefter överraskningen släppte
och eftertanken vaknade till liv blev hennes rörelser
mer och mer dröjande.
Här gällde att anfalla snabbt.
”Men ni sa aldrig hur ni kom in…”
Han sköljde sina sargade händer under kökskranen
och torkade av vatten och blod på lite hushållspapper.
”Nä just det, fru Lauritzén, det var just det.
Som jag sa gick jag igenom era försäkringsvillkor
och fann då att ett av grundvillkoren var
att ni hade fullgott och godkänt larm,
med tanke på alla era värdefulla tavlor…”
”Ja, men det har vi ju..” sa hon
och såg förvånat på honom.
”Ja, överallt i huset, utom på terass-sidan. Vilket jag fann intressant”
”Jamen, jamen…” tuggade hon ett par gånger
och såg förvirrad ut igen.
”Just det” högg han direkt.
”Jag frågade runt på kontoret och fick tag i
den kollega som gjort inspektionen.”
Han kände att han var ut på riktigt djupt vatten nu.
Hade ingen aning om hur försäkringsbolag gjorde
med specialförsäkringar. Chansade på att de
på något sätt kollade att det verkligen fanns larm
om de krävde det.
”Och kollegan sa att ni kommit överens om
att det inte skulle behövas något larm på terrass-sidan,
med tank på hur omöjligt det var att nå den”
”Ja, ” sa hon ”verkligen. Dit kan ingen komma annat än genom huset.”
”Just det, ” högg han direkt igen
”så jag bestämde mig för att kontrollera
att det verkligen var sant.”
”Va” sa hon och gjorde en perfekt imitation av en fågelholk.
”Kom ni in genom terrassen?”
”Mamma får jag en glass till” bröt Nicklas in,
med glass-spår runt såväl mun som sina armar.
”Just det” sa han. ”Jag tog mig helt enkelt genom skogen
till foten av terassen och klättrade upp” sa han
och försökte låta nonchalant.
”Det var knepigt så jag förstår
att man dragit slutsatsen att det var omöjligt, men här är jag.
Och det var tur att ni var hemma. Ja, Nicklas i varje fall,
så huset var avlarmat. Jag menar.
Hade ni varit bortresta eller så hade jag blivit tvungen
att ta mig ner samma väg jag kom.”
”Men, men” stammade hon, ”KLÄTTRADE ni verkligen hela vägen uppför den…”
Hon var märkbart tagen.
”Ja” skyndade han sig att haka på,
”och det visar ju, med önskvärd tydlighet att vi måste gå till botten
med det här. Jag eller någon av mina kollegor
kommer att ta kontakt med er i morgon – eller snarare efter helgen –
och diskutera det här. ”
Han såg att hon svalde hela betet
och att det gick runt i huvudet på henne.
”Men nu ska jag inte störa er längre.
Vi hör som sagt av oss efter helgen.
Ni ska vara glada för att det var jag som tog mig in,
och inte någon brottsling… ”
Han vände tvärt och började gå mot dörren.
”Men Spindelmannen, vill du inte se min Spindelmannen samling”
sa lille Nicklas, som på egen hand tagit fram en glass till,
utan mammas hjälp.
”Tack Nicklas, det får bli en annan gång,
tack ska du ha, men nu måste jag gå”
Han kom ut i hallen och fram till dörren
innan hon hann samla sina tankar.
”Men hur kom ni hit..ja visst ja, men ska jag köra er någon stans… ”
”Tack, tack, men jag går.
Jag har bilen nedanför backen” ljög han på fri hand.
”Adjö, och trevlig helg, så hörs vi i nästa vecka” sa han
och smet raskt genom dörren och gick
med långa steg över infarten och nedför backen.
Han försökte gå avslappat, spänstigt och inte alltför fort,
om hon stod i dörren och tittade efter honom.

Efter första grannens hus, som låg något hundratal meter
längre ned i backen visste han att det gick en smal stig
nedför branten och bort mot skogsvägen
där Jonte väntade med bilen.
Men en bit in på stigen
när jag kommit väl ur sikte för omvärlden
måste jag sätta mig och pusta ut
och stilla mina darrande ben
och dämpa mitt bultande hjärta.
Såhär långt hade han klarat sig,
även om det varit nära ögat.
Men hur lång respit hade han.
Hon hade haft gott om tid på sig
att lägga hans utseende på minnet,
så hon skulle säkert kunna beskriva honom.
Hon skulle definitivt snacka med gubben sin
när han kom hem
men då hade försäkringsbolaget stängt
för länge sedan. Och inget hade ju stulits från huset,
så de skulle säker jiddra en hel del med bolaget
innan den verkliga sanningen dök upp för dem.
Och om de då kontaktade polisen
skulle de bara vara ljumt intresserade,
eftersom inget var stulet
– även om de av signalementet
skulle kunna lista ut vem det var.
Han travade vidare mot den väntande Jonte.
Jonte tittade upp och slängde ifrån sig
en halvrökt cigarett. Inte hans första,
för det låg en krans av fimpar
runt fötterna på honom.
”Va´ fan vare som tog så lång tid.
Kärringen kommer ju när som helst.
Vi måste dra direkt.”
Han slet upp dörren på den småputtrande bilen och skulle just kasta sig in bakom ratten när hans ögon föll på den fortfarande slokande ryggsäck.
”Men va´ fan e grejerna…”
”Kärringen, som du så träffande uttrycker det, kommer inte bara snart. Hon är redan där.”
Jontes haka föll ner. ”Inte nog med det, snorungen är också där. Han var redan där när jag kom upp.”
”Men fort för fan, vi måste dra innan blåljuset kommer.”
”Tvärt om” sa han och slängde in ryggsäcken i baksätet,
”vi ska åka sakta och värdigt, men nu, omedelbart,
innan någon får för sig att skriva upp ditt bilnummer.”
”Men va fan…” Jonte började bli enkelspåring i överkant nu.
”Om dom var där kunde du väl inte sno något…
Eller slog du ner dom och har gömt grejerna
för att blåsa mig…”
”Jonte, Jonte, tänk efter lite nu.
Jag slår inte ihjäl folk ens på beställning.
Och slå ner dem vore att be om livstid.
Jag är ganska lätt att känna igen.”
”Men, men… ” Man kunde lätt se att
Jontes tankeförmåga sattes på hårda prov.
”Plocka upp alla fimpar nu, fort som fan” sa han.
”Din DNA finns säkert också i registren.”
Trettio sekunder senare krypkörde den tunga bilen
längs den knaggliga skogsvägen.
”Men om vi kommer tillbaka utan leveransen
kommer dom att slå ihäl oss:”
”Dom? ” sa jag, ”du menar snubbarna
som beställde jobbet?
De e väl bara att säga att det inte blev nå´t.
Du kan säkert spåna ihop en historia.
Ingen leverans, inga stålar, ingen skada skedd.”
Jonte skruvade på sig.
”Va´e ’ re” sa han som kände igen symptomen. ”Kläm fram med det..”
”Ähh.. jag begärde lite förskott.
Sa att vi hade lite utlägg för att kunna fixa det här.”
”OK, det är väl bara att lämna igen stålarna,
vi har ju inte haft några utlägg.”
”Jo,” sa Jonte ynkligt, ”jag har.
Jag betalade av en gammal spelskuld.”
Han stönade.
”Va’fan… jag hade ju att välja mellan att bli ihjälslagen
av dom jag hade spelskulden till..”
”..och nu att bli du ihjälslagen
av dom som du lovat en leverans.”
Jonte nickade stumt och försökte se ut
som han koncenterade sig på bilkörningen.
Han suckade.
”Kör åtminstone så vi kommer hem hela
och inte KÖR ihjäl oss. Det är massor av folk
som skulle bli besvikna att inte de får stå för det nöjet.”

Jag kinesade hos Jonte, på en madrass, bakom hans soffa.
Min egen etagevåning hade tagits i mät när jag åkte in, trots att jag hade försökt ha den skriven på Bettan, bimbon jag var ihop med före rättegången.
Ingen gick på det arrangemanget. Speciellt inte sedan Bettan fått chansen att tala i den saken under ed. Hon var blond ända in i hårrötterna.