Depp

Vi möts varje morgon
öga mot öga.
Utbyter något slags grymtande
morgonhälsning
som nog kan uttolkas som
’god morgon’
Men det låter inte
som om den är
särskilt god.

Morgonritualen vid badrumsspegeln
blir med ålder allt svårare.
Va’ fan var det som hände?

Vart tog den där piggögda
ettåringen vägen
som finns på gruppbilden
med syskonen.
Där nyfikenheten lyste
inför ett helt liv av upptäckter.

Och vad kan jag utläsa ur det jag ser
här och nu?
Glädje? Framtidstro?

Tja, om statistiken ska gälla
har jag 1,34 år kvar
och det är inte 
så jävla uppmuntrade.

Men å andra sidan
varje skynkla jag ser där i spegeln
har sin historia
och orsak,
så lite kul har det väl varit
under resans gång.

Det som svider mest
är den sviktande förmågan.
Fysiskt alltså.
Om att kroppen slutat ställa upp.
(läs gärna Sveket i etydsamlingen)

Men nu börjar det bli för deppigt.
Så jävla illa är det väl inte.

Jag lever ju, än så länge.
Kan gå, om än knackigt,
äta och skita utan hjälp,
Ta mig ett glas och
sjunga en stump.

Fast det kanske är det
som sviker härnäst;
sångrösten.
Den som givit vardagen
lite guldkant.

Tar nu beslutet att
hopp över rakningen
idag också
och säger God Bye
till spegeln;
jag har en gnällvers
att skriva.

Q